Hejsan,
Här kommer jag berätta lite grand om min transformering från att under en lång tid ha levt som man till att jag har förstått att jag egentligen är kvinna. När jag till slut insett det så har jag påbörjat en s.k. könsidentitetsutredning för att korrigera det som är fel.
Bilden är tagen på Stockholm Pride 2015, då hade jag blivit sminkad av en professionell makeupartist.
Tidiga tankar
Under min resa så har jag kunnat spåra dessa tankar tillbaka till tonåren då jag i smyg tog på mig mammas klänningar. Det kändes fantastiskt spännande och exalterande samtidigt som det var skrämmande och förbjudet. Transsexualitet var ett rätt okänt begrepp på den tiden, vi pratar ju om slutet av 70 talet. Även om det fanns transsexuella på den tiden så hade jag aldrig hört talas om det. Jag är uppvuxen i en väldigt borgerlig miljö som ju präglades en hel del av den s.k. jantelagen. Och jag själv satt helt fast i detta, jag vet inte hur ofta jag tänkte tankar som “Men vad skall dom säga om jag gör det…” Det kunde vara vadsomhelst och hade ingenting med transsexualitet att göra överhuvudtaget. Eftersom jag satt fast i detta med att göra vad jag trodde att alla förväntade sig av mig så kunde jag ju inte fortsätta med att prova mammas klänningar i smyg, tänk om någon skulle få reda på det. Jag lyckades begrava det långt bak i min hjärna och låst undan det i något okänt utrymme i hjärnan så att det skulle vara förträngt för alltid, jag skulle ju vara som alla andra.
Tankarna börjar dyka upp igen
Någon gång när jag är runt 45 år gammal så börjar detta dock pocka upp i mitt medvetande igen. Till början kunde det ta sig sådana uttryck som att jag köpte hem någon kjol eller klänning på nätet eftersom det var alldeles för läskigt att gå i en affär och köpa. Sedan kunde jag springa runt hemma omklädd men inte vågade jag mig utanför lägenheten inte. Sedan dök väl jante tankarna upp igen och jag gjorde mig av med kläderna. Men sedan var jag tvungen att handla igen några månader senare. Så kunde det pågå ett tag. Under denna tid började jag även med örhängen som blev större och större och inte speciellt manliga. Runt 2005 började jag också gå med nagellack på jobbet.
Första gången jag vågar mig utanför garderoben
Någon gång runt 2010 så vågade jag mig ut utanför dörren iklädd en kjol men det var jätteläskigt och det var sen kväll och jag hoppades att ingen skulle se mig. Med tiden blev jag lite modigare, då kunde jag gå till krogen i kjol men då försökte jag intala mig och omgivningen att det var en kilt istället.
Gradvis övergång till att vara kvinna fullt ut på fritiden
Sedan har väl modet blivit större och större med tiden och sedan ca 2012 har jag gått klädd som kvinna en del av fritiden och sedan ca 2013 helt och hållet på fritiden. När mina före detta arbetskamrater från tiden med örhängen och nagellack fick veta så sa dom att nu förstår vi. Dvs dom fick förklaringen på varför jag hade haft örhängen och nagellack.
Vägen till utredningen
I oktober 2013 så mötte jag en dåvarande granne på krogen Medelhavspärlan i Hammarby Sjöstad. Hon har blivit en väldigt bra vän och jag har pratat väldigt mycket med henne om mina tankar och att jag funderat på att söka till utredningen. Hösten 2014 så sa hon till slut att nu får du väl sluta prata och söka till den där utredningen. Den sparken behövde jag. Jag var på mitt första besök hos utredningsteamet i Februari 2015. Jag fick sedan min diagnos den 4 december 2015. Efter det så startar nu behandlingsfasen.
Att komma ut på jobbet och mentalt avsluta det gamla
Den 18 Oktober 2015 gjorde jag ett mentalt avslut med mitt gamla liv som man och gav bort dom sista herrkläderna till stadsmissionen och den 19 Oktober så kom jag som Sara första gången på min arbetsplats. Första dagen fick jag kramar av en del av kvinnorna på jobbet och vår VD sa “Välkommen Sara” när han såg mig första gången på dagen. Stödet jag fått från min arbetsplats har varit fantastiskt. Jag blir behandlad med precis samma respekt som jag hade innan som man. Jag blir alltid bemött på ett korrekt sätt med rätt namn och pronomen.
Behandling
Sent i december 2015 började jag på hårborttagning. Eftersom ca 50% av min skäggväxt är grå så kan inte allt tas bort med laser/IPL. De gråa stråna måste tas bort med hjälp av diatermi. Då sticker man ner en nål i varje hårsäck och slår på ström som förstör de hårproducerande delarna av hårsäcken. Sedan dras hårstrået ut med pincett. Detta är förstås väldigt tidsödande. Många behöver mellan 100 till 200 timmars behandling innan allt är borta. Vi får se hur många timmar som går åt för mig. Jag försöker köra 2 timmar per vecka och i början av Maj 2016 har jag hunnit ca 30 timmar men det är många timmar kvar innan det blir klart. Jag har också varit på ett antal IPL sessioner på Mage / Bröst och armar eftersom det finns mycket hår där också.
Den 18 Januari 2016 var jag på mitt första besök hos endokrinologen för att få hormoner. Sedan denna dag får jag kvinnliga könshormoner vilket känns underbart.
Sedan den 22 Mars 2016 har jag påbörjat behandling hos Logoped för att lära mig att prata med en mer kvinnlig röst. Tyvärr så påverkas inte rösten av att man tar hormoner. Där finns egentligen bara 2 alternativ. Träning och kirurgi där man till exempel kan sträcka stämbanden men det vill vården inte göra utan att man tränat hos Logoped och resultatet blir inte alltid bra. Man gör det bara när träning hos logopeden inte funkar och inga andra alternativ finns. Det finns således ingen quick fix för rösten. I slutet av April 2016 träffade jag en öron näsa hals läkare som konstaterade att stämbanden ser bra ut.
Den 31 Mars hade jag en informations träff hos plastikkirurgen Detta är ett inledande möte då dom skall undersöka mig och se vad som kan göras. Sedan kommer det dröja ytterligare tid innan man verkligen får en operation.
Logopedträningen vart klar runt sommaren 2016. Det är en enorm skillnad på rösten före och efter logoped besöken.
I mitten av Augusti 2016 skrev jag min ansökan till Socialstyrelsens rättsliga råd om att få byta juridiskt kön och att få den könskorrigerande operationen. När rättsliga rådet sedan ger sin tillåtelse så får jag nytt juridiskt kön direkt och i och med det nytt personnummer. Det är ju nämligen så att den 3:e av de 4 sista siffrorna är udda för män och jämn för kvinnor. Mitt beslut hos Rättsliga Rådet togs den 17 Januari 2017 så nu är jag mitt uppe i processen med att byta personnummer.
Framtiden
Det som händer framöver är förstås att jag fortsätter med hormoner och hårborttagning. I princip går det åt mellan en halv till en dag per vecka.
Djupare engagemang i transfrågor
Eftersom jag tycker att det är viktigt att transpersoner skall ha det bra i dagen samhälle så känns det viktigt för mig att engagera mig i detta. Jag har sedan sommaren 2013 varit med i Transföreningen FPES, se www.fpes.se. Sedan Januari 2016 så har jag dessutom blivit ordförande i FPES Lokalavdelning Mellansverige och sedan Mars 2016 sitter jag även med i styrelsen för riksföreningen. Föreningen har bland annat möjligheter att påverka politiker mm genom att vara remissinstans för diverse utredningar som direkt eller indirekt påverkar transpersoners livsvillkor.
Vid ett antal tillfällen var jag intervjuad i radio till exempel den 20 November 2017 i direktsändning i P4 Gävleborg.
Ett annat exempel är en intervju på MR-Dagarna i November 2017 där jag och Alfie Martins blev intervjuade
Ett exempel på mitt engagemang är då jag och FPES ordförande i November 2015 träffade Kultur och Demokratiministern Alice Bah Kuhnke för att diskutera transfobi frågor, se regeringens hemsida på http://www.regeringen.se/artiklar/2015/11/samling-mot-rasism-dialogmote-om-homofobi-och-transfobi/
Ett annat exempel att jag och FPES ordförande i April 2016 träffade Socialstyrelsen som håller på med en förstudie där man skall fundera på om man behöver ett kunskapsstöd rörande HBTQ frågor i Socialtjänsten.
Jag har nu också bestämt mig för att öka mitt engagemang och har slutat på mitt arbete för att jobba på heltid med transfrågor inom FPES.
Puss & Kram önskar Sara